Kultur, Mentalitet

OM HUR JAG FÅTT EN FRANSK ATTITYD

Jag vet, jag vet. Det är töntigt att kokettera med hur osvensk man är. Men efter några år på kontinenten så är det alltså dit vi har kommit är jag rädd. Jag har börjat göra mig lustig över svenskars konflikträdda mentalitet (“vi var ju inte neutrala två världskrig för inget ;D ;D ;D”) och så nu detta. Ett inlägg där jag berättar om hur jag fått ett mer sydeuropeiskt temperament och självförtroende. HAHAHA, FÖRLÅT!!!! Det är vad det är.

Det jag vill säga är i alla fall att den franska attityden har smittat av sig lite på mig. Här nedan listar jag hur:

  • Jag pratar med självförtroende – Jag har fått lära mig den hårda vägen att ingen förstår vad du säger om du inte säger det med pondus. När jag först började våga mig på att prata franska så utstrålade jag mest auran av en fågelunge som trillat ur sitt lilla bo och tappat bort mammi. Det kvittade hur bra mitt uttal var eller hur grammatiskt korrekt jag formulerade mig. Eftersom min blick mest sa kom-och-hjälp-mig var det ingen som förstod. Och detta gjorde mig ännu mer nervös förstås. TILLS JAG KNÄCKTE KODEN. Jag började fejka ett självförtroende och gör mig numera förstådd utan problem. Jag säger ofta fel, men om jag bara låtsas som att jag inte bryr mig om det så rullar konversationerna på. Och det där fejkade självförtroendet börjar bli mer och mer äkta.
  • Jag har slutat ursäkta mig – Förr kände jag ett tvångsmässigt behov att påpeka mitt ursprung och det faktum att jag inte pratade franska så bra. Jag kunde knappt beställa en kaffe utan “pardon pardon I’m not from here”. Och här, mina vänner, har jag observerat en stor skillnad mellan svenskar och fransoser. Jag är ganska säker på att ifall någon sagt så i Sverige hade reaktionerna varit uppmuntrande och liksom “nej men du pratar jättebra, det är absolut ingen fara, heja heja *tummen upp*”. I Frankrike fick jag mycket följande reaktioner “näähääää det meeenar du inte? du har ju ingen brytning alls…..” Hahaha. Det vill säga, informationen jag gav var totalt överflödig. Det låter kanske lite hårt men jag gillade faktiskt att inte bli gullad med. Dessutom så lärde det mig att ta min plats lika mycket som någon annan utan att ursäkta min existens. (Eller tja, ibland kan jag faktiskt sakna svenskars mjukare sätt att prata på. Det finns för-och nackdelar med båda, som det heter. Mer om det i ett annat inlägg tror jag).
  • Jag kan svara för mig – Det här med att bli otrevligt bemött. Till en viss grad tycker jag att det är bra att kunna vara “the bigger person” i sådana lägen och förstå att människan i fråga kanske har en dålig dag och att jag inte behöver vara otrevlig tillbaka. TILL EN VISS GRAD. Ibland är det faktiskt skönt att inte vara så nyanserad utan bara kasta drygheten tillbaka. Det tror jag är vanligare i det här landet. Ibland kan det definitivt leda till tjafs som aldrig tar slut. Det har jag bevittnat ett antal gånger i så väl kassakön som i trafiken… Men ganska ofta kan det faktiskt leda till att den första som var otrevlig fattar vinken och taggar ner lite, så att man kan fortsätta ha en ganska trevlig konversation istället. Ingen tar skit i Frankrike, således inte jag heller!
  • Jag står på mig när jag har rätt – STOR kulturskillnad är tilltron till myndigheter. I Sverige följer vi regler, lagar, rekommendationer och uppmaningar ifall någon viktig person sagt så. I Frankrike är det lite tvärtom. Ifall en “viktig person” säger något är det alldeles säkert något lurt i görningen och som fransk invånare är det din plikt att ifrågasätta. Två ytterligheter med andra ord och en gyllene medelväg hade väl, som så ofta, varit alldeles strålande. (Här hade jag kunnat toka till det med att säga något om ordet LAGOM men jag sansar mig). Grejen är dock att ganska ofta i det här landet så är det faktiskt något lurt i görningen hahaha. Det är många gånger på såväl vårdcentralen som försäkringskassan som de sagt saker till mig som inte stämmer. Hade det varit i Sverige hade jag bara accepterat att “jaha, då behöver jag väl det där intyget då, för det säger ju doktorn.” Det förhållningssättet hade jag i början av min tid i Toulouse, tills Julien lärde mig att jag aldrig kommer att komma någonstans om jag inte käftar emot. Så ja, nu har jag stenkoll på mina rättigheter och skyldigheter i olika sammanhang och will not take no for an answer i första taget!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *