Praktiskt, Vardag

OM FRANSK BYRÅKRATI

När jag precis börjat fundera över att starta den här bloggen så var det särskilt en sak jag tänkte att jag ville skriva om. Vad kan det vara tänker ni nu. Det finns ju så mycket med Frankrike som är spännande. Ostarna, vinet, språket, kulturen, människorna… Men det jag tycker är allra mest fascinerande, som jag inte kände till innan flytten ner hit, är att alla invånare balanserar i gränslandet mellan vett och galenskap var dag. Och detta på grund av någonting jag ska förklara för er idag.

Mina vänner. Välkomna till stora inlägget om fransk byråkrati!

Varför denna iver att skriva om detta? Jo det ska jag berätta. Jag har bott här i snart två och ett halvt år. På den tiden har jag åldrats 58 år, ungefär 1 år för varje sammanbrott jag haft kopplat till administrationen här nere. Jag har suttit höggravid och GRÅTIT på trappan utanför försäkringskassan. Jag har slängt på telefonluren och hulkat tröstlös av frustration efter samtal med banken. Jag har vridit mig i feberdrömsliknande våndor nätterna igenom. Osv osv osv i alla oändlighet.

Lever man i Frankrike får man räkna med att det alltid är något som strular. Är det inte banken så är det Skatteverket och ifall de är nöjda så gapar elbolaget, jobbet, arbetsförmedlingen eller borgmästarhuset efter något dokument som man inte visste existerade.

Jag tar det från början.

Efter några månader i Toulouse visste jag att jag ville stanna en längre tid och det var således dags att komma in i systemet. Efter lite googlande verkade det som att det lättaste skulle vara att skaffa jobb först och via arbetsgivaren få ett sOcIaLsÄkErHeTsnUmMeR (fritt översatt), ett slags personnummer som ger en rätt till fri sjukvård, föräldraledighet etc. Men för att få ett jobb måste man vanligtvis ha ett bankkonto. Och det är här mina vänner som helvetet börjar. För guess what? FÖR ATT FÅ ÖPPNA BANKKONTO MÅSTE MAN HA ETT JOBB. Nämn en fransk bank i Toulouse and I’ve been there.

Ett typiskt fenomen i de franska byråkratiska processerna är också att de liksom får dig att tro att allt ser bra ut och att de kan hjälpa dig. Sen går ett par veckor de bara “nej förresten, låt oss krångla till det”.

Jag hittade nämligen en bank som sa att jag hade alla dokument som behövdes och att det inte krävdes att jag var anställd. Efter mötet sa banktanten att inom tre veckor skulle bankkortet ligga i brevlådan. Tre veckor gick och inget bankkort i brevlådan. Däremot ett mail där jag fick förklarat för mig hur de utöver de dokument de redan hade (som räckte men som nu inte längre räckte?) behövde de också en hårlock från min döda morfarsfars brorson. Detaljerna är lite luddiga, men de bad i alla fall om något som skulle vara mycket svårt att skaffa fram. Inget bankkort till Rebecka med andra ord.

Jag gick till ett annat bankkontor som sa att ”jo visst det kan vi ordna, men du måste ringa till vårt kontor och beställa tid för möte”. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag är ju FÖR I HEL-VE-TE på kontoret och kan väl boka tid nu på studs. Men jag gick hem och ringde trots min då knaggliga franska. Snubben i telefonen sa då att för att få boka möte måste jag känna någon som redan är kund i banken som kan rekommendera mig… Behöver jag säga att jag…tappade geisten? Jag lade på luren, bakom ögonlocken brände tårarna och just då råkade jag se bankens hemsida som jag hade uppe för att få tag på deras nummer. Där står det ”ouvrir un compte, rien de plus simple”. Dvs ”att öppna ett konto, inget är lättare”. DÅ flög förståndet ut genom fönstret och har fortfarande inte återfunnits.

Därefter testade jag lyckan hos onlinebanker. Formuläret gick bra att fylla i, tog bara halva eftermiddagen ungefär. När allt var ifyllt fick jag reda på att det bara gick att öppna konto ifall man redan hade ett annat franskt bankkonto. För vilka är de som är i störst behov av att öppna ett konto? De som redan har ett konto eller de som inte har det? Diskutera i smågrupper så kan vi återkoppla i kommentarsfältet.

Nåväl. Det slutade med att jag fick jobb utan bankkonto och fick mina första löner utbetalda i checker (ja, det används fortfarande i det här landet men det är en annan historia. De använder fax också för den delen, hahaha tokpellar). Min chef kände en bankkille och han hjälpte mig att öppna ett konto. Slutet gott allting gott.

Eller?

Sjukförsäkringen

Minns ni att jag skrev att vanligtvis får man ett socialsäkerhetsnummer automatiskt när man blir anställd. Och jo, om man med ”automatiskt” menar ”INTE ALLS PER AUTOMATIK” så stämmer ju det påståendet. När jag blev anställd på Starbucks frågade jag direkt om detta magiska nummer. Min chef skulle höra med högsta hönsen angående detta (mina känslor kring konceptet mellanchef och amerikanska franchiseföretag kan vi ta en annan dag). Det tog ungefär två månader för dem att meddela att ”nej tyvärr du får fixa det själv”.

Iväg till försäkringskassan med alla dokument i högsta hugg! Och det verkade faktiskt som att processen att få mitt nummer var igång. Men är det något jag lärt mig här nere så är det att aldrig, jag menar ALDRIG NÅGONSIN, ropa hej förrän jag är över bäcken. Veckorna gick och gick och numret lös med sin frånvaro. Till råga på allt lyckades jag bli befruktad under den här tiden också (och nej just den detaljen kanske inte går att skylla på byråkratin det får jag villigt erkänna). Men ni förstår ju att med bebis i magen är det rätt bra med sjukvårdsförsäkring.

Och VISST. Vissa menar kanske att det hade varit smartare att ha ordning på sina nummer och papper och hej och hå innan man blir med barn men 1/ fan vad tråkigt och 2/ DU KAN VA EN ORDNING.

Oavsett så traskade jag tillbaka till försäkringskassan och undrade varför det tog sådan tid. Svaret var helt enkelt att de hade glömt bort mitt ärende. ”Okej” 🙂 Tur i oturen så meddelade jag i alla fall att jag var gravid och då fick de faktiskt eld i baken och jag hade mitt nummer inom några dagar. Så tips från coachen ifall du vill in i det franska systemet: bli på smällen!

Justificatif de bordel de merde domicile

Ja hörni, vad finns det mer att säga? Jo, det går knappast att göra ett inlägg om fransk byråkrati utan att nämna ”justificatif de domicile”. Detta djävulens påfund ”boendebevis”. Det kan vara en elräkning, telefonräkning eller hyra med ditt namn och din adress. Det behövs till ALLT. Öppna bankkonto, fixa försäkring osv osv. Det roliga är att för att få en telefonräkning måste man ha ett abonnemang. Och för att skaffa abonnemang måste man ha en justificatif de domicile (dvs en telefonräkning). Ni förstår problematiken? Eftersom jag ville ha möjligheten att använda min telefon innan vi hade fast adress blev det ju minst sagt en utmaning. Det slutade med att abonnemanget skrevs i svärmors namn och trots UPPREPADE försök att ändra det så är abonnemanget fortfarande hennes, två och ett halvt år senare.

Frankrike och postkontoren, en kärlekshistoria

Ska vi prata lite om La Poste också? Ja men det tycker jag!! Här finns postkontor på varje gata, och tur är väl det för dit måste man lika ofta som man byter underbrallor ungefär. Jag kan räkna på en hand hur många gånger jag besökt ett postkontor i Sverige. Vet knappt var det ligger. Var det inte vid Norra Skånes redaktion i Hässleholm? Min poäng är i alla fall att: postkontor – vem bryr sig? (Svar: fransoserna).

Här i Frankrike ska det skickas förstaklassbrev med rekommenderad försändelse (visste inte ens vad det betydde förr) i tid och otid och då måste man bege sig till posten. Jag skulle till exempel säga upp mitt gymkort. När jag skulle göra samma sak i Sverige såg processen ut ungefär så här:

– Jag skulle vilja säga upp mitt kontrakt

– Okej då är det en månads uppsägning från idag sen är det färdigt

– Tack hejdå.

I Frankrike såg processen ut så här:

– Jag skulle vilja säga upp mitt kontrakt.

– Okej då måste du skriva ett brev där du säger upp det.

– Okej kan jag bara skriva det här och ge till er direkt? Eftersom jag är på plats menar jag.

– Nej det måste vara ett specialbrev som du aldrig hört talas om och du måste lägga det på brevlådan.

– Okej, till vilken adress ska jag skicka det?

– Till denna adressen.

– Du menar adressen som vi befinner oss på här och nu?

– Ja precis.

– …

– …

– Okej, då får jag tacka så mycket.

Enade vi stå

Många ytterst märkliga saker ska man vara med som i sina dagar som utlandssvensk. ”FLYTTA TILLBAKA TILL SVERIGE DÅ OM DET ÄR SÅ JÄVLIGT” gormar ni nu. Och visst det kanske jag gör någon dag. MEN, det jag älskar med jävligheten här nere är att alla tycker det är precis lika jävla jävligt. Det finns ju ingen gemenskap som är så fin som den när man har en gemensam fiende. Alla invånare i Frankrike sliter av sig sitt hår och svär över administrationen och komplikationerna i vardagen. Tillsammans står vi enade och när jag bölar på öppen gata fattar alla varför. Fint tycker jag.

Vive la république. Vive la France.

Och visst ja, tårarna utanför försäkringskassan. Just den gången var det EVENTUELLT jag som tabbat mig. Jag hade inte tänkt på att det inte var drop-in som i vanliga fall i och med pandemin. Men fan. Testa själv att ha krångel med föräldrapenningsutbetalningar (som inte var mitt fel obs obs) samtidigt som du har sammandragningar och värmeslag. Säger någon till dig ”du måste boka tid och nästa tillgängliga tid är ungefär när du är beräknad att krysta ut ongen”. DÅ BÖLAR NOG DU MED.

6 thoughts on “OM FRANSK BYRÅKRATI

  1. Hej. Jag är själv frankofil. Jag har aldrig följt en blogg o vet inte hur man gör. Kan iofs fråga min fru o åldras betydligt i hennes ögon. Tack för roliga o intressanta texter. Mikael

    1. Hej! Tack för din kommentar, så glad jag blir! Ifall du har Facebook så uppdaterar jag på facebooksidan “livet i rosa” så fort jag har skrivit ett nytt inlägg. Annars är det bara att kika in på bloggen emellanåt och klicka runt så kanske det finns något nytt att läsa 🙂 Rebecka

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *