Kultur, Mentalitet

OM FRANSK MELANKOLI

MuNtErGöK är kanske inte ordet jag skulle använda för att beskriva en stereotypisk fransk person. Efter att ha levt i landet ett tag måste jag säga att de på många sätt är ganska…buttra. Men vet ni? JAG ÄLSKAR DET!

Det finns en låt på franska som handlar om att en dag kommer vi människor att leva i fred och kärlek. Raymond Lévesque sjunger om en vacker tid utan misär, där soldater ersatts av trubadurer. Men, sjunger han, när den tiden kommer, då är du och jag redan döda. Haha </3

Sångaren var i för sig kanadensare, men blev framgångsrik i Frankrike och levde en tid i Paris. Jag tycker att hans låt sammanfattar min uppfattning av den franska mentaliteten så otroligt bra! Det är melankoli och hoppfullhet i en salig blandning. Han formulerar en utopi utan att det blir klyschigt, och framförallt lyckas han att vara mörk utan att det blir alldeles för dystert.

Min känsla (högst ovetenskaplig och subjektiv) (till skillnad från andra mer vetenskapliga och objektiva känslor???? VI SLÄPPER DET) är att fransmän är väldigt medvetna om livets jävlighet och det absurda i att vi alla ska dö efter att ha kämpat oss igenom vardagsproblemen. Det känns som att här finns en allmän uppfattning om att allt inte alltid är så jävla lajban. Men genom att acceptera det har de också förmågan att kunna njuta av det lilla mitt i all elände. ”Livet är skit och snart ska vi alla dö men låt oss dricka ett stort glas rött och kedjeröka oss igenom natten tillsammans först”. Typ.

Jag tycker det finns något väldigt befriande i att tillåtas vara lite tungsint. Här finns åtminstone ingen påklistrad positivitet som jag kan uppleva att vi svenskar är ganska duktiga på. ”Det är synd att klaga” sägs ganska ofta i Sverige, gärna med en lite gnällig ton som åtminstone inte får mig att skutta till av livslust. Skutt skutt.

WHO gör en undersökning varje år där de listar världens lyckligaste länder. Vi skandinaver hamnar alltid i topp och Frankrike relativt långt ner med tanke på att levnadsstandarden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Jag funderar på om vi verkligen är så lyckliga i Sverige? Visst vi har det väldigt bra på många sätt men är vi inte också ganska ensamma?

Jag tror att skillnaden mellan länderna i WHOs undersökning framför allt beror på hur invånarna har skattat sin egen lycka. Vi svenskar är kanske mer benägna att säga att vi mår bra även när vi inte gör det? Och fransmännen på sitt håll säger att allt är skit även när det kanske inte är riktigt så illa?

VAD VET JAG?! Poängen är att jag verkligen känner av en skillnad i mentalitet här nere och jag tror att mycket beror på det melankoliska draget. Och som så ofta hade väl en liten blandning av de båda inställningarna till livet, döden och lyckan varit perfekt (Marcel fixar den biffen). Precis som jag inte tror att det är bra att TÄNKA POSITIVT TILL VARJE PRIS OCH CARPE DIEM OSV OSV så är det väl knappast toppen att fastna i ett evigt klagande heller. För det kommer ju komma en dag då allting är bra i världen igen, även om det sker när vi ligger långt ner i jorden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *